Dax att ta sig samman och skriva ett par ord nar jag endå inte kan göra mycket mer än att vänta.
Efter att jag skrev sist har jag tagit mig genom Sanliurfa och Diyarbakir via Erzurum till Georgien (Batumi och Tbilisi) för att sedan återkomma till Erzurum där jag nu sitter och väntar sedan ett par dagar på att det Iranska konsulatet skall utfärda visum till mig. Det är nog lika bra att jag delar upp denna exposé i ett par olika delar för att undvika alltför stor rörighet.
Sanliurfa
Urfa kan med enkelhet beskrivas som ett väldigt varmt ställe – dagstemperaturen under sommarmånaderna ligger oftast runt 40-45 grader och jag kan lova att det inte är behagligt varmt. Speciellt inte när man inte har AC. Oftast brukar vinden svalka, men inte. När det blåser i Urfa känns det snarare på samma sätt som när något blåser på en i en het bastu. Trots värmen så var min vistelse i Urfa verkligen toppen och ett minne för livet.
Det började på bästa möjliga satt med att familjen som jag tänkte bo hos bjöd mig att följa med på ett bröllop som de var på väg till. Sådana chanser regnar ju oftast inte från himlen så helt klart följde jag med och så spenderades de två följande dagarna på ett kurdiskt bröllop i ett av Urfas mindre rika kvarter.
Eftersom familjen inte hade råd (min egen gissning) att boka en lokal för ändamålet hade man istället hyrt in ett antal bättre begagnade stolar som man fyllde gatan utanför sitt hus med. Gatan själv, eller kvarteret för den delen, upplevde jag inte först som optimal för ett bröllop – men jag lovar att fyll området med en sisådär hundra gäster som alla dansar och sjunger och platsens betydelse blir snabbt perifer. Jag insåg snabbt att varje krona slösad på en lokal hade varit helt bortkastad. Det bjöds på mat och musik i oändlig utsträckning och gästvänligheten var verkligen fantastisk – helt klart en upplevelse av galna proportioner.
Paåbröllopet sprang jag mycket oväntat in i en svensk-kurd från Sverige. Helt galet – men mycket trevligt. Han var hemma i Turkiet över sommaren och bjöd sedan med glädje med mig för att träffa sin del av familjen. Det slutade med att jag träffade ännu en Kurd som bott i Sverige och så påbörjades en resa genom hela familjestrukturen. Enormt givande att få se så många sidor av samhället samtidigt som människorna var väldigt vanliga. Det var verkligen en fröjd att få umgås med dem. Min vistelse till Urfa som skulle bli en dag blev en vecka – och det var verkligen inte vad jag hade väntat mig.
Ett av de starkaste minnena från alla människor jag träffade blir nog kanske nar jag bjöds på middag av en an klanledarna i familjen ute på en grusplan dränkt i mörker och skuggsatt av levande ljus. Eller kanske nar jag drack öl med några andra vid ett stort grustag och pratade om det Kurdiska motståndet och livet i övrigt. Eller när jag satt i en källare och drack te med en affärsman i Urfa som gav insikt i hur upphandlingen av städtjänster till stadens sjukhus fungerade. Eller nar vi spelade ett spratt på en kompis till en kompis och lossades att jag var en vän från dennes studietid i London som kommit för att besöka honom och på så sätt ramlade in i ännu en familjestruktur.
Historierna ar oandliga och det var också upplevelsen.
Många tack till Hamit Kevci och Kadir Milli.
Allt roligt har ett slut och även detta – jag tänkte försöka hålla lite av en tidsplan – plus att jag hade bestämt träff med en svensk kille via Internet som jag tänkte resa med till Georgien – och så blev det också.
Diyarbakir
Innan Georgien hann jag med ett stop i Diyarbakir – som jag mest upplevde som jobbigt; mest på grund av horder av jobbiga ungar samt en ganska deprimerande stamning. Staden har dock en fin stadsmur och fina parker – men kändes inte alls saker sa jag fortsatte via Erzurum till Hopa på gränsen till Georgien där jag mötte upp med Tomas (student från Umeå). Och tur var väl det att jag mötte upp med honom för jag är säker på att resan till Georgien inte hade blivit lika lyckad utan honom.
Georgien
Georgien beskrivs med två ord vid första åsyn. Misär och Förfall. Men samtidigt så visst finns det mer under ytan – en fantastisk natur och människor som av vänlighet och givmildhet ville och försökte sa gott de kunde. Ett land som attraherar på andra plan än det ytliga. Det fanns en stor värme även om den visar sig på ett annorlunda satt än i Turkiet. Man korsar gränsen och det är som om man rest 1000 mil – bort från det islamska och till det ortodoxa – på oändligt fler satt och plan an bara det religiösa. Några ögonglimtar som är värda att upprepas är:
*Den första ölen i ett hak som fyllde alla tänkbara stereotyper på ett sovjetiskt öl/vodkahak – även om georgierna säkert inte skulle tycka om den utnämningen.
*Middag på ett “Art Café” – en konstnär som öppnat ett Café men som efter några missförstånd med två oförstående svenskar blev en restaurang. Tja, normalt serveras ingen mat men det kunde ju inte vi veta och ägaren var så vänlig att han fixade mat endå – men hela vistelsen blev så mycket mer än mat och med hjälp av Tomas och dennes ryskakunskaper utvecklades någon form av politisk orientering av Georgien. Maten vi fick var något traditionellt – dumplings i stort format med kött och kryddstark fyllning är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Gott och helylle trevligt.
* Alla förfallna fabriker, gator och hus är ett minne för sig.
* Landets strävan ett gå med i EU – som är så verklig i Georgien men verkligen mindre så hemma i EU.
* Tågstationen i Tbilisi – höjden av sovjetiskt försök till monomentalism som nu förfallit i misär och chock. Toaletten på tågstationen kom in som tvåa på min lista över de mest äckliga toaletterna i världen.
* Den norsk/georgiska tjejen i minibussen tillbaka till Turkiet som satt ett leende på landet.
* Alla språkmissar är ett gott minne – ingen kan engelska – och deras alfabet ar kaos, och ingen guidebok hade vi och tja på något sätt gick det endå och trevligt hade vi även om det ibland var en smula påfrestande.
Erzurum
En stad som verkligen ar brytningen mellan öst och väst. Konservativt och Liberalt. På 2000 meter över havet sitter dessa blandningar och kommer överens och frodas. Erzurum är ett trevligt ställe att reflektera över det som skett och samtidigt vänta på ett Iranskt visum… Kebabshock har dock börjat inträda efter 40 dagars konsumerande av inte bara men väldigt mycket av denna produkt.
Nu fortsätter resan mot nya äventyr!
Se bilder från resan!
July 25th, 2005
[Ett stort tack till Jenny Nilsson som upplevde samma saker som mig ett år tidigare och vars tankar och funderingar jag använt, tagit till mig och som hjälpt mig förklara det jag såg och upplevde i ett mer slutande helhetsperspektiv - vissa tankar och delar i min krönikia har jag lånat från henne och utvecklat; och vill därför ge henne "cred" för det - många lyckönskningar till dig Jenny]
Det är sommar när jag kommer hem men allt känns annorlunda och förändrat tid och människor rusar förbi, mobiltelefonen ringer och alla andra självklarheter finns och kräver. Jag förvånas över anonymiteten och effektiviteten men också lugnet men så plötsligt står allt i relation till Ghana och Afrika. Denna kontinent som jag älskar så mycket, som fascinerar, skrämmer, lockar, förför och förvånar gång på gång. En kall vinterdag i slutet av januari lämnade jag Lund för att tillbringa 6 månader som volontär för SOS-barnbyar i Ghana.
Det var en helt annan värld jag mötte. Allt från mat till värme, från gudsbild till syn på tid var helt olik det jag var van vid. Även om jag läst och studerat insåg jag fort att inget skrivet ord kan beskriva detta land och än mindre denna kontinent. I börjar och kanske för all framtid var jag helt absorberad av alla intryck. Lukten av den röda jorden, den intensiva brännande värmen, alla djur och människor vars färger hänför och förtrollar. De oändliga marknadernas myller, barnen och säljarna som påkallar ens uppmärksamhet med ett ständigt Abruni – Vit människa!
Ghana ligger i västra Afrika vid Guinea bukten inklämt mellan Elfenbenskusten och Togo fem grader norr om ekvatorn. Turistmålet Ghana sträcker sig från de oändliga vita stränderna, bananplantagen och de vittvättade slavforten i söder genom tropisk regnskog och vida nationalparker till dess torra muslimdominerade norra ökenstäpper.
Jag arbetade på en SOS barnby i en kuststad som heter Tema. Mina sysslor varierade men huvuddelen av min tid arbetade jag med specialundervisning och administrativa sysslor.
Den första morgonsamlingen var något av en omvälvande upplevelse. Barnen marscherade till trummusik och sedan höll en lärare tal om att alltid måste lyda sina föräldrar och lärare. Att det enda sättet att bli lycklig och göra GUD nöjd är genom lydnad. O-B-E-Y. Sen var de tvungna att sluta ögonen och be samt med högra handen på hjärtat svära trohet till sitt modersland. Den absoluta tron på kristendomen som den enda och sanna läran avspeglades också i undervisningen. När en elev frågade hur guld och diamanter skapas svarade läraren att det är gud som skapar allt. Kritiskt tänkande fanns överhuvudtaget inte med som begrepp i läroplanen. Men samtidigt som disciplinen var stenhård insåg jag snabbt att barn alltid är barn och att de alltid finner utrymme för bus – och likväl fascinerades jag över barnens ypperliga kunskaper, speciellt i matte, religion och engelska.
Jag lärde mig att i Ghana har man inte bråttom! Säger man att man ska mötas klocka tio är det snarare tolv man menar. Tiden är inte konstant “för det kommer ju alltid mer av den”! Det kan vara frustrerande när man vill ha något gjort men det är underligt vad snabbt man kommer in i den mer avslappnade livsstilen. Det samhälle jag fick en inblick i chockerade och trollband mig på en och samma gång. Det har en tydlig hierarkisk struktur och jag mötte en undergivenhet som gjorde mig både frustrerad och uppgiven. Eleven i förhållande till läraren, kvinnan i förhållande till mannen, arbetaren i förhållande till akademikern och så naturligtvis den svarta människan i förhållande till den vita. Att hudfärg kan spela så stor roll var något jag inte ens kunde föreställa mig innan jag kom till Ghana. Debatter och diskussioner förs ofta i termer av hudfärg. Vita anses alltid vara rika, välutbildade och finare. Att på grund av min hudfärg måsta representera allt som vår del av världen står för, att bli symbol för välstånd och rikedom var något jag fann svårt“ även om det kanske var berättigat.
Jag stod och står än idag handfallen och väldigt vemodig över det faktum att så stor del av alla Ghananer jag träffat ser västvärlden som den enda vägen till lycka. Så många människors strävan går ut på att lämna Ghana och komma till Europa eller USA. Men jag förstod samtidigt varför när jag såg alla oerhört rika västlänningar men även rika Ghananer som funnit lycka i väst.
Som en del av mitt arbete deltog jag ofta i olika stödarbeten som lämnade starka minnen hos mig. Dessa sponsras av SOS och utförs av eleverna själva. Det som framträder starkast är också det grymmaste minnet. Jag deltog bl.a. i en grupp som åkte till ett hem för b.la. förståndshandikappade barn för att städa. När jag kommer dit första gången så möter jag en av skötarna som föser runt barnen med lång träpåk, som om de vore boskap. Det var inte ovanligt att man drämde till någon som var besvärlig även om de inte ville visa att de gjorde det. Man vet inte hur man ska reagera för det hela blir så surrealistiskt. Jag mötte en människosyn som såg dessa barn som inte bara som mindre värda utan knappas som människor alls. Föreståndaren talade sedan med bästa politiska korrekthet om barnen svårigheter. Det var alla motsättningars motsättning. Man försöker förstå men det går inte, istället möter man bara frustration.
Jag spenderade även tid på ett barnhem som drivs av en katolsk orden. Jag lekte med barnen och försökte förstå deras situation. Dessa apatiska individer som man varje gång hittade på golvet längs en steril korridor, många tillsynes ogiltiga inför allt men samtidigt väldigt rädda. Och visst kändes det förfärligt, man undrar vilket rätt man själv har att leva i det välstånd man gör. Men i förlängningen tvingas jag ändå förstå att även om barnen har det svårt här så är det ändå så ofantligt mycket bättre än den säkra död de skulle ha gått till mötes om detta alternativ inte funnits. Kanske är det ändå i det perspektivet man måste se det.
Men även om mycket kan verka hemskt och hopplöst så såg jag ändå en stark lovande framtid i Ghana. Det är ett demokratiskt land under ledning av President Kofuor som år 2000 efterträdde Jerry Rawlings arton år långa styre. Ghana har idag fri press och demokratiska val och bara under min korta tid i landet så märktes tydligt regeringens kamp mot korruptionen. Ghanas främsta resurs är kanske just dess folk med dess oförbehållsamma vänlighet och värme samt idoga strävan efter ett bättre liv. Så även om listan med problem kan göras oändlig så finns grunden för en ljusare framtid planterad. Ghana ruvar på oerhörda naturresurser och det finns så mycket vi kan lära av detta land och dessa människor som trots allt lyckats finna så mycket glädje och lycka i den misär som så många lever i.
Tiden i Ghana var verkligen en upplevelse; så mycket att allt annat bleknar i jämförelse. Men samtidigt vill jag höja ett varningens finger mot det arbete jag själv gjorde. Det gav mig oerhört mycket, men kanske är det också så att Ghana hade mått bättre utan mig. Volontärsarbete låter fint och ger mycket, men jag undrar om man verkligen ger dem så mycket tillbaka. Så här efteråt och delvis under min tid i Ghana kunde jag istället känna att jag förstörde. Motsträvandes och mot min vilja byggde jag nog faktiskt på tron att de vita har nyckeln till alla problem, att vi ska rädda dem, att den vite mannens land är den totala utopin. Vi har inte alla lösningar, förmodligen inte några. Jag tror att Ghanas och Afrikas framtid till stor del hänger på dess förmåga att hjälpa sig själv; för någon annan kan inte hjälpa dem för vi kan aldrig förstå komplexiteten i deras samhälle och därför kan vi inte heller finna de rätta lösningarna. Men samtidigt måste vi göra mer för att inte förhindra och inte hämma deras utveckling samtidigt som vi måste stödja och ställa krav. En motsägelse, visst, men det är just detta som gör detta allt så otroligt svårt.
Ghana är ett fantastiskt land(!), varje del underbart och förtrollande. Från att vandra ensam genom dalar glömda av tiden till att besöka sprakande livliga marknader och otroliga ceremonier så är det ändå så att det är alla möten med människor som jag kommit att värdera högst och barnen minns jag med speciell kärlek. Och det är främst denna kärlek, dess värme, gemenskap och livsglädje som jag tagit med mig över haven tillbaka till Sverige.
January 30th, 2004
Radio UPF