Krönika: I skuggan av makten
October 14th, 2007
|
Rosendahls krönikör Sebastian Bay har läst Lars Danielssons bok I skuggan av Makten och tyckt till. Varför begär han inte ut sina egna telefonlistor, söker positioneringsinformation om sin egen mobiltelefon, aktivt söker uppgifter som styrker vad han gjorde för att få upprättelse för det som han i stort sett kallar ett gatlopp och häxjakt på honom som person. Istället gör han ingenting. Lyssna: Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Ladda ner: Krönikan i textformat: Så mycket har skrivits, sagts, gjorts och tyckts i ämnet att det är väldigt svårt att inte misstro Lars från första början när jag läser hans bok. Lars Danielsson – I skuggan av makten. [Läs mer längre ner...] |
Bloggat om: |
Krönikan i textformat:
Det är svårt att vara objektiv när man läser en bok av Lars Danielsson, än svårare är det när han berör sitt eget agerande under flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004.
Så mycket har skrivits, sagts, gjorts och tyckts i ämnet att det är väldigt svårt att inte misstro Lars från första början när jag läser hans bok. Lars Danielsson – I skuggan av makten.
Boken är framförallt en självbiografi och en speglings av Danielssons verksamma liv, där han som han själv säger fullständigt och till slutet gjort allt för att tjäna det allmänna. Det är här man börjar bli less, upprörd och ofta sötsliskigt äcklad över den självgodhet Lars Danielsson tar på sig i sin bok. Från att han kommer in på UD genom att sjunga duett med fackrepresentanten till att han omöjligt kan förstå att hans, Lars Danielssons, kompetens inte längre efterfrågas på UD. Inte en gång funderar han över sin egen lämplighet eller ifrågasätter han sina egna meriter. Lars Danielsson har rätt att arbeta på UD. Denna Von Oben attityd som Lars själv säger finns innött i UD:s väggar men inte vill iklä sig själv i gör det så mycket svårare för mig att ta till mig hans redogörelse för vad som verkligen den 26e och 27e december 2004.
Ändå kan jag inte sluta fundera – vad sjutton var det som hände? Ljuger Danielsson, eller är det bara så att ingen av de inblandade egentligen kan komma ihåg vad det var som hände dessa dagar därför att ingen har någon egentlig minnesbild. Eller snarare alla har sina egna minnesbilder. När jag jämför Danielssons biografi med Katastrofkommissionens slutrapporter så framträder en sak tydligt. Det finns tydligt åtskilda uppfattningar av vad Danielsson gjorde under flodvågskatastrofen. Allt för ofta verkar det som om de förklaringar Danielsson ger är krystade och märkliga.
När Kommissionen konstaterar att Danielsson inte kunde ha läst ett mail dDanielsson påstår att han läst menar Danielsson att han kanske läst det via sin mobil, fastän han inte stod på mailets sändlista. När Kommissionen slår fast att Danielsson inte använde sina tjänstedatorer under de aktuella dagarna i den omfattning som Danielsson menar kontrar Danielsson med att han inifrån Rosenbad använde sin personliga dator och anslöt via telefonmodem till internet. Alla dessa saker och mycket mer ter sig märkliga, men naturligtvis inte omöjliga. Och efter att ha läst Katastrofkommissonens rapport så är det i varje fall en sak som står klart. Nämligen att på UD och Rosenbad är det mycket som i mina ögon verkar märkligt.
Men vad jag inte kan förstå för mitt liv är varför Danielsson väljer att inte bevisa sin oskuld, om han nu är oskyldig. Vilket han ju menar tillräckligt mycket för att skriva en bok om det. Varför begär han inte ut sina egna telefonlistor, söker positioneringsinformation om sin egen mobiltelefon, aktivt söker uppgifter som styrker vad han gjorde för att få upprättelse för det som han i stort sett kallar ett gatlopp och häxjakt på honom som person. Istället gör han ingenting. Denna Danielsson som bollat 30 bollar i sina händer i regeringskansliet och styrt hela den svenska EU politiken. Denne Danielsson gör ingenting för att ta fram fakta som kan bevisa sin egen oskuld. I sin biografi menar han att det var en viktig principfråga att inte börja granska material såsom telefonlistor när det inte rörde sig om något brott. Så viktig är alltså denna principfråga att han är beredd att förlora allt och gå till historien vanhedrad för att försvara en princip som jag verkligen inte kan förstå.
Kanske är det så att hjälten Danielsson, för det är faktiskt så han framställer sig själv i sin egen bok, inte kan medge att han var passiv och inte förstod omfattningen på det som hänt i Sydostasien förrän alldelens för sent. Hade han gjort det hade han blivit en folkhjälte – den som först i världen beordrade upp flygvapnet för att ta hand om skadade svenskar. I den glansen hade solidariska Sverige kunnat spegla sig länge. Men nu gjorde han inte det. Han valde att inte gå vidare med räddningsverkets förfrågan att undsätta svenskar redan på morgonen den 26e december. Istället tog det ett helt dygn till innan något hände.
So what frågar sig Danielsson. Visst kom vi igång sent, men ingen skadades egentligen av det. Och anledningen till att vi kom igång sent var för att UD inte fungerade som det skulle. Men någon skadades – den svenska socialdemokratin skadades. Som jourhavande beslutsfattare hade Danielsson inte koll på lägen när Göran Persson höll presskonferens den 27e december. Och eftersom Danielsson inte hade koll, hade Persson inte kontroll. Han såg nyvakten ut – som om han inte förstod vad resten av Sverige förstod. Men framförallt inte brydde sig, inte hade planerat för att agera. På ett ögonblick förlorade många sitt förtroende för Göran Persson och socialdemokratin som några som hade kontroll på Sverige och några som solidariskt brydde sig. Grundpelarna för deras regeringsinnehav försvagades rejält.
Lars Danielsson i skuggan av makten blev pågrund av en felaktig bedömning en skugga över makten.
Men boken då? Ja visst är den läsvärd. Den är fylld med godbitar. Allt från att Danielsson skryter om sina vapenaffärer till en militärdiktatur till att han surar över att han blir igenkänd som om han vore någonslags kändis – på strandpromenaden i Canne – dit han åkt för att komma undan medietrycket hemma. Bara Danielsson skulle missa förstå humorn i det.
Entry Filed under: Radioinslag,Rosendahl
Radio UPF